Jag  som hoppas att han menade dom tre orden. Jag som vill att han kämpar när allt är svart. Jag som vill han ska kolla på mig på ett sätt han aldrig kollat eller kommer kolla på någon annan. Jag som hoppas att han tänker på mig lika mycket som jag tänker på honom.  Jag som hoppas att han en dag kommer fram tar min hand och släpper aldrig den. För en dag kanske han inser att jag menar dom tre orden. Jag kämpar för honom när allt är svart när det inte finns några hopp så kämpar jag. Jag kollar på honom som för första gågen som jag aldrig kollat på någon annan för när man ser någon, någon som ger dig ett ansikte som du vill glömma men inte kan. Jag tänker på honom varje gång solen går ner och allt blir svart och när jag vaknar då morgonen kommer. Och jag tar hans hand men jag väntar på att han ska ta min.

 

 

 

Är det in märkligt? Märkligt att varenda liten sak du gör du för en person. En peroson som knappt lägger märke till det. Du gör det för att visa honom att det är dig han väntat på dig han vill ha. Men hur mycket du än försöker, så för varje gång du anstränger dig så ser det ut som han bryr sig mindre och mindre och ibland bryr han sig inte alls om dig. Om du bara kunde sluta med allt och se om han tittade upp då och frågade. Var är hon som alltid skrev till mig, hon som allltid lyssnade , hon som alltid svara när jag behövde något. 

Skulle han inse hur mycket han betydde för mig då, för jag är trött på att varje dag fösköka göra intyg att han ska se mig jag klarar inte mer. Jag ger upp. Han är underbar jag undrar vad han tänker just nu och jag saknar honom men han är inte ens min.